Stenstugu 1:19, Anga Liten historik   Läs mer om "Våra hus"     Höet bärgas, sommaren 1962. Foto Svante Hedin

I äldre tider byggdes de flesta boningshusen på den gotländska landsbygden av trä, ofta i s k skiftesverk. För att särskilt markera de få hus, som byggdes av sten, benämndes dessa Stenstugu, i några fall Stenhuse. Gårdsnamnet Stenstugu finns i dag i drygt 50 socknar på Gotland.

Den första fasta bosättningen vid Stenstugu i Anga har av arkeologen Dan Carlsson (1979) angivits som Allbohagar, en botaniskt rik hagmark cirka 500 m söder om vår nuvarande fastighet. I Allbohagar finns flera husgrunder (kämpgravar) från folkvandringstid 400-500 år e Kr. Här sammanstrålar också flera ”vägar” (stenvastar) till andra husgrunder och till den forna stranden, nu åkermark.

Genom arkeologiska fynd av husgrunder från folkvandringstid har man antagit att det vid denna tid fanns åtta fasta bosättningarna i Anga. Dessa bosättningar har också knutits till den märkliga runinskriften i Anga kyrka från sent 1200-tal. Där berättas om vilka som bidrog till kyrkobygget och med hur många ök (lastdjur).

Första gången Stenstugu nämns i bevarade handlingar är i 1570 års jordebok, då Lars Stenstu var husbonde. Gården gick sedan i arv i samma släkt under 200 år. Enligt 1653 års jordebok var Lars Hansson husbonde. Dennes son Hans ärvde gården 1686, och har för evigt skrivits in i den gotländska historien. Under ryssarnas plundring av Östergarnslandet i juli 1717 sköts han ihjäl på landsvägen helt nära kyrkan.

Nästa gång Stenstugu nämns är i 1794 års skattevärdering. ”En manbyggnad av sten under brädtak, 24 alnar lång och 9 alnar bred, däruti en gäststuga med 4 fönster i tvenne fack, spis av Burgsvikssten, samt en dagligstuga, även med 4 fönster i tvenne fack, liggspis och bakugn. Ifrån detta rum ingång till en tillbygd liten sängkammare på baksidan med 2 fönster i ett fack, spis och dörr med gångjärn och klinka. Ifrån förstugan uppgång till loftet på en trappa av sten.” I handlingen nämns också en flygelbyggnad av trä 8 alnar lång och 7 alnar bred med spis, kölna, bakugn och dörr med ”svaip”. Vidare ett kohus och lada av trä i en länga, ett fristående trähus för lamm och svin samt ett fristående stall för hästar. Husen låg tätt tillsammans ett 50-tal meter sydost om nuvarande manbyggning.

Under Lars Jönssons husbondetid från 1839, och från 1872 under sonen Oskars tid, sker stora förändringar. Den nuvarande manbyggnaden uppfördes 1850 och flygeln 1876. År 1872 byggdes ladugården med plats för alla djuren, vagnbod och stort höloft. Sten till dessa stora hus tog man bl a från ett stenbrott strax norr om ladugården. Så sent som 2002 grävdes detta område ut och återställdes till den vät (brya) som bildats i stenbrottet. (Vissa fynd gjordes då, bl a grundstenen för lyftkranen och kranens mittpelare.)

Väten, våren 2003. Foto Märta Syrén

Efter denna stora satsning avflyttade plötsligt husbonden Oskar (han hade antagit namnet Stengård) med familj. Varför? Kanske hade man överskattat sina tillgångar, kanske drabbades man av den allmänna depressionen under det sena 1870-talet. Under några årtionden gick Stenstugu som ”skogsgård” ur hand i hand utan någon fast boende. Mer att läsa om äldre tiders ägare av Stenstugu finns i gotlandsskalden Gustaf Larssons bok Anga. Anteckningar om en gotlandssocken, utgiven 1962.

Ny ägare 1910 blev Hjalmar Larsson från Alskog. Han och hustrun Maria hade sonen Helmer, som senare övertog Stenstugu, och brukade den tillsammans med hustrun Astrid. År 1937 byggdes magasin, smedja och hemlighus av trä. Jordbruket sköttes enligt gamla metoder med hjälp av de båda hästarna Milla och Molly. Gården med mjölkkor, kalvar, grisar, lamm och höns sköttes utan elektricitet, med vatten från pump på gården, inget avlopp, dass på gården. Höet till de många djuren togs in som löshö – ett gammaldags, slitsamt familjejordbruk.

Under påsken 1962 åkte vi runt på Gotland och tittade på 80 objekt, från ruiner utan tak till i bruk varande lantbruk. Vi fastnade för Stenstugu i Anga, och skrev kontrakt redan under Annandag påsk. Förutsättningen var att paret Helmer och Astrid Larsson skulle få tid att avveckla jordbruket med alla djuren. Under sommaren bodde vi, två vuxna och två barn, i flygeln. Detta gav oss alla också en möjlighet att lära känna varandra, och för oss stadsbor att delta i ett äldre tiders jordbruk. Vi fick genom rundturer med Helmer och Astrid lära känna bygden och många av dess inbyggare. Det blev en oförglömlig sommar.

Efter det praktiska övertagandet vidtog anpassningen av fastigheten till en ung familjs behov; installation av el, vatten, avlopp, nya täta tak på fem stora hus o s v. I flygeln återfann vi den inmurade spisen av Burgsvikssten, daterad 1610-tal. Och på den vägen är det . . .

8 maj, 2005